Arkitekturskolan som Teddybjörn

Arkitekturskolan klar 1969 Östermalmsgatan Foto Manus Hallgren

Arkitekturskolan klar 1969 Östermalmsgatan Foto Manus Hallgren

I dagens DN Kultur skriver arkitekturkritikern Mark Isitt som replik till bland andra Fredric Bedoires och Ola Anderssons debattinlägg om att behålla Arkitekturskolan som arkitekturskola att Arkitekturskolan är ful och självföraktande samt att Fredric Bedoire är modernist och säger att den är vacker. Mark tycker att den ska bevaras ändå – som monument över en tid där arkitekterna brydde sig mer om modeller än människor. Håller det?

”För länge se’n, när jag fyllde fyra år, fick jag en gåva av min far” sjöng Lasse Berghagen för första gången 1969. Ni vet mannen som har ”Stockholm i sitt hjärta” med hela svenska folket. När Mark Isitt var fyra år fick han och Stockholm också en gåva – Arkitekturskolan! Jag har även tidigare bloggat om skolan men dags för ytterligare en anteckning.

Marks och mina vägar korsas rätt ofta och ofta har vi besläktade synvinklar på arkitektur. Vi har diskuterat miljonprogram och operor och haft delikat öppna spjäll i argumentationen. Alltid intressant. Men här väljer jag att lyfta bort både miljonprogramsdiskussionen och Slussendiskussionen fast Mark gärna vill ha med lite sådan i sin text också med formuleringar som ”grötgråa miljonprogramsförorter” och genom att förminska Andersson genom att kalla honom ”Slussenkramare”. Kommer icke att försöka kalla Mark något – Mark my words!

Nej åter till sak. När Mark i mars 1996 fick den drygt 400 sidor tjocka, men inte i övrigt så stora, teddybjörnsbok ”Stockholms Byggnader” i sin hand kanske han insåg att den förvisso inre var skriven av en arkitekt men av en arkitekturhistoriker. Denne historiker skrev förstås dessutom boken i ett nära samarbete med Herik O Andersson och boken skrevs, enligt förordet, med avsikt att tillfredsställa utländska besökare. Vi ska inte glömma det heller. Vi ska heller inte glömma att Bedoire under många år tjänstgjort som lärare i arkitekturhistoria i just Arkitekturskolan. Har själv ett exemplar av boken i min ägo och slår upp just sidan 226.

Misstänker förstås att Mark skarvar lite när han vackert skriver ”Jag minns fortfarande formuleringen: ”De slutna betongmurarna mot sydost visar att murverk av enkla betongblock kan göras lika vackert som natursten.” Tror inte att denna formulering stannar i minnet i femton år. Mark har sannolikt gjort som jag – slagit upp saken.

Då infinner sig det som ibland händer när någon försöker sig på att citera ur en källa – en del av källans information faller bort och betydelsen ändras. För det första innebär inte det faktum att det går att mura en snygg vägg med både betongblock och natursten utan att Bedoire tycker att byggnaden i sig är vacker. För det andra är citatet inte korrekt och för det tredje finns det mer i bokens passage om Arkitekturskolan som talar ett annat språk.

Här kommer den fullständiga texten från sidan 226 i ”Stockholms Byggnader”: ”Tomten rymde tidigare Östermalmsfängelset. Man kan tyda en anknytning till detta i de slutna betongmurarna mot sydost som samtidigt visar att murverk av enkla betongblock kan göras lika vackert som natursten. Nordfasaderna är öppna och rörliga i glas, koppar och trä. Dit vetter ritsalarna och de lägre ateljevolymerna. Planlösningen favoriserar kommunikationer framför arbetsro genom att låta ritsalarna fungera som korridorer, och även rummens torftiga materialkaraktär vittnar om en överdriven renodling av vissa sidor hos projektet.”

Bedoire/Henrik O Andersson beskriver alltså i verkligheten Arkitekturskolan som att den liknar ett fängelse, att planlösningen är usel och att materialvalen är torftiga. Den enda förmildrande formuleringen är just denna som Mark plockar delar av med sitt inte helt korrekta citat. Fredric var i alla fall under mina fem år på Arkitekturskolan varken någon modernist eller älskare av byggnaden. Rätt ska vara rätt.

Om Mark studerar hela sin teddybjörnsbok, vilket jag rekommenderar, finns där lysande formuleringar som tydligt visar att författarna inte alls är så imponerade av det moderna. Lär gärna sidorna 32-34 till exempel!

Däremot misstänker jag Ola Andersson starkt för att faktiskt tycka om skolan. Vi intervjuade ju Gunnar Henriksson just om skolan tillsammans i Henrikssons radhus i förorten. Henriksson var runt femtio år och chef för byggandet på hela KTH då Arkitekturskolan byggdes så var knappast någon rebell!

Ny Byggnad för Arkitektur - KTH

Ny Byggnad för Arkitektur - KTH

Vad jag förstår av artikeln härom dagen vill undertecknarna att Arkitekturskolan även i fortsättningen ska ha funktionen Arkitekturskola och att skolans funktioner inte ska flytta upp till en ny byggnad uppe på KTH. Man kan alltid fråga sig när en artikel undertecknas av många hur det faktiskt gick till när den skrevs. Det troliga är att en har skrivit och sedan fått de övriga att skriva på. Möjligen med några justeringar eller tillägg.

Med avsikt går jag inte in och petar i när huset egentligen ritades, byggdes för att sedan flyttas in i men uppenbart är att det ritades tidigare än 1968 om det stod klart 1969. Tänker heller inte gå in och räkna kvadratmeter byggnad som är förstörd eller ens vad verket ”Stockholms Byggnader” faktiskt väger.

Däremot vill jag gärna återföra Mark och oss andra till: Ska byggnaden bevaras som monument, förändras till utseende och innehåll eller ska vi göra en nysatsning på byggnaden som Arkitekturskola även i fortsättningen?

Mark säger ”Bevara A-skolan som monument över sin tid.” Fine. Men ska den stå tom då? Ska den förvandlas till ett museum? Isitt har inga åsikter alls i den fråga som faktiskt är den fråga Ola Andersson et al tar upp. Som replik på den inlagan har han inga svar att ge – och inte heller några svar vad han anser om den planerade nybyggnaden uppe på KTH.

Det finns som jag ser det ett antal möjliga utgångar i detta och arkitektkontoret Sandell Sandberg vill säkert vara med i diskussionen också då de har kontor i byggnaden.Vi kan antikvariskt återuppbygga byggnaden till hur den såg ut innan branden, vi kan ersätta de brunna delarna med något helt annat eller riva hela byggnaden. Vi kan fortsätta att ha byggnaden med samma funktioner den har nu inklusive arkitektkontor och sådant, vi kan renodla dess funktion som arkitekturskola eller vi kan låta den innehålla något helt annat.

För mig som arkitekt finns det självklart en nyfikenhet gällande tanken att fundera över hur byggnaden skulle kunna förändras för att på ett bra sätt kunna härbärgera en arkitekturskola. Denna nyfikenhet kombineras med att jag känner problem med placeringen av den tänkta nybyggnaden uppe på KTH. Arkitekturskolans byggnad står där redan, dock lätt stukad. Nybygget är bara planerat ännu och går att ställa in om vi väljer det. Argumentet att eftersom A tillhör KTH så ska byggnaden ligga där också försvagas både av att husarkitekterna hellre vill kopplas med inredningsarkitekter än maskiningenjörer och att även innan den nu brandskadade byggnaden byggdes höll arkitekterna till någon annanstans, nämligen på Riddargatan.

Och eftersom vi har en i stora delar fortfarande oskadad byggnad kvar känns det som vi borde både behålla den och också ha något meningsfullt i den – och varför då inte en arkitekturskola?

Men det är dags att ta ett större grepp om byggnaden tror jag. Förutsättningarna som gällde på sextiotalet gäller inte längre. Vi behöver inte längre ha x antal perkeringsplatser på tomten, vi får bygga oss en källare om vi så vill eftersom ingen motorled är planerad under huset. Vi kan se över byggnadens inre flöden och vi kan bygga om interiört precis som vi önskar. Vi kan om vi vill ersätta de brunna delarna med vad vi vill.

Tänk er en solig vårdag i maj 2015. Vi går in i Arkitketurskolan från dess nybyggda glasentré och café vid Uggleviksgatan. Vi minns inte ens när entrén låg otillgängligt en trappa upp vid hörnet Rådmansgatan-Östermalmsgatan. Vi tar en latte och kan samtidigt både se studenter skapa i ateljéer och se utställningen ” Arkitekturskolan förr och nu” som precis öppnat, ett samarbete mellan KTH-A och Konsthögskolan sponsrat av Stockholms stad.

Vildvinrankor tåliga i växtzon III klättrar upp längs de nu varma fasaderna och det årligen återkommande blåmesparet har bråda dagar, precis som sistaårsstudenterna. Från vårt cafébord ser vi den majestätiska Engelbrekskyrkan resa sig uppe på Lärkstadens klippor och påminner oss om att ett hus inte bara är ett hus utan även handlar om något mer. En byggnad kan ha både andliga och emotionella kopplingar också. Vi slås av att de idogt arbetande studenterna älskar sin nya gamla skola precis som de säkert älskade sin gamla teddybjörn.

Så Mark, med teddybjörnsbok i handen och över 40 år på nacken, vilken är din vision för Arkitekturskolan som faktiskt är exakt lika gammal som Teddybjörnen Fredriksson? Min är att ge Stockholm en uppdaterad gåva i form av en ny skiss till ombyggd arkitekturskola lagom till staden fyller 760 år 2012! Låt studenterna få fria händer att skapa sin nya miljö!
En miljö där hänsyn tas till medborgare – fast jag vill ju hellre kalla oss människor förstås….Låt skissfesten börja!

Lämna en kommentar

Under Architecture, Politics, Swedish

Arkitekturskolan – Sanningen!

Arkitekturskolan Ateljé med föreläsningsal brinner

Läste i dagens DN om gårdagens brand i Arkitekturskolan på Östermalmsgatan i Stockholm.

Då jag som arkitekt tillbringat ungefär fem år av mitt liv i denna byggnad känns det förstås sorgligt att delar av den går till spillo.
Än värre känner jag inför det faktum att mycket av det hårda arbete, känslor och tid som studenterna lagt ner på sina modeller också försvunnit i branden. Maskiner och lokaler i all ära men det är de immateriella värden som är värst att återskapa.

Arkitekter lyssnar

Föreläsning på KTH-A

Det var inte länge sedan jag ännu en gång var på besök i föreläsningssalen där branden igår härjade som värst för att lyssna till en inspirerande arkitekturföreläsning. Det är inte bara studenter som har glädje av byggnaden utan även vi andra arkitekter. Sedan finns det ju faktiskt inte bara en skola i byggnaden utan även annat. Till exempel huserar arkitektkontoret Sandell Sandberg där. Och en del av arrangemangen som Stockholms arkitektförening anordnar.

Industriparketten i Arkitekturskolans ateljé

Industriparketten i Arkitekturskolans ateljé

Själva byggnaden kan man ju ha många skiftande åsikter om. Omgivningen på Östermalm har definitivt haft en hel del att säga om den. I dagens DN nämns i en kommentar av Bo Madestrand att den anses som fulast i Stockholm. Det är tidningen Östermalmsnytt som årligen brukar ha omröstning om Östermalms fulaste byggnad. Alltså inte hela stadens! Men vid ett enda tillfälle 2008 fick faktiskt huset vinna för hela Stockholm. Återkommer till DN-kommentaren senare också. Arkitekturskolan får ofta den tveksamma äran att vinna omröstningen i ädel tävlan med bland andra Garnisonen på Karlavägen. Om jag inte missminner mig så har inte Arkitekturskolan vunnit alla gångerna. Men det är klart att tegelbyggnaden, det gamla kvinnofängelset och som länge satt som bild nere i verkstaden på Arkitekturskolan, var ju en mer klassisk byggnad. Omgivningen där på Östermalm med äldre byggnader och framför allt med Engelbrektsskyrkan utgör ju en mäktig omgivning att ge sig in på att ha en relation med. Skämtsamt brukade ju folk säga att Arkitekturskolan minsann hade något som inte omgivningen hade – nämligen fina grannar!

Föreläsning KTH-A

Föreläsning KTH-A

1985 var jag med och drev Arkitektursektionens tidning Archetur. Vi var ett gäng entusiastiska arkitekturstuderande som ville mycket och självklart var vi nyfikna. Vill minnas att förutom undertecknad var Torun Widström, Per Kraft och Ola Andersson med där i början 1985. Var med några fler år och då var andra eminenta personer med förstås. Nämnde Ola Andersson och jag åkte en dag ut och intervjuade Gunnar Henriksson, arkitekten bakom byggnaden och under en tid ansvarig arkitekt på KTH och faktiskt även stadsarkitekt under en period, om hur det hade gått till. Artikeln går säkert att få via KTH.

Föreläsning KTH-A

Föreläsning KTH-A

Då återkommer jag som jag lovat/hotat till DN-kommentaren av Bo Madestrand. Han anklagar arkitekten Henriksson för ”social cynism” och för att ha valt att visa upp garaget i bottenvåningen. Det är en historieförfalskning. Henriksson hade inget annat val än att lägga garaget där det ligger. För det första fanns kravet att tillfredsställa parkering inom tomten. För det andra fanns det omfattande programmet som tvingade honom att utnyttja tomten till det yttersta. För det tredje blev han uttryckligen förbjuden att bygga källare att ha garage i då det vid den tiden planerades en motorled under Östermalm, den så kallade Rådmansleden. Ingen källare således. Henriksson hade säkert önskat att han hade fått en annan tomt. Det fanns en annan tomt ute på Gärdet vid dåvarande Konstfack, men den tomten vill den store Peter Celsing ha för att skapa sitt Filmhus. Ni vet, han som ritat Kulturhuset och Riksbanken bland annat. Så Henriksson fick hålla tillgodo.

Klart är i alla fall att Henriksson efter ett besök på Tekniska Högskolan i Espoo i Finland beslöt sig för att köra på rå betong. Alla byggnaderna på den skolan var i tegel, men arkitekternas hus hade ett lite tillägg i form av kakelplattor. Henriksson fick förklaringen att ”arkitekterna var finare” och därför skulle ha det finare materialet. Det reagerade Henriksson emot och tänkte att ”det skulle de minsann inte ha”. Kanhända överkompenserade han något?

Det finns en stil som ibland kallas ”Brutalism” och ibland kallas ”Nybrutalism” eller i England ”The New Brutalism” och som innefattar användandet av rå betong eller som det heter på franska ”Béton Brut”. En del försöker förklara ursprunget till utrycket genom att gå tillbaka till 1800-talet och arkitekten William Butterfields byggnader och andra nöjer sig med att konstatera det uppenbara mellan franskans råbetong och uttrycket. Det sägs ju att arkitekten Hans Asplund, som ritat parkeringshuset på Regeringsgatan i Stockholm med siffror i fasaden, ska ha ”uppfunnit” ordet ”nybrutalism” runt 1950. Detta i relation till ett hus som faktiskt hade tegelfasad! Nåja att använda rå betong och att exponera byggnadens delar är något som byggnaden stå för, även inuti. Elskenor och rörledningar visades öppet. Ett slags pedagogik om man så vill att visa studenterna hur ett hus såg ut ”i magen”.

Föreläsning KTH-A

Föreläsning KTH-A

Det finns däremot ingen stil som heter ”betongbrutalism” vilket Madestrand försöker sig på i sin kommentar. Inte heller kan det sägas att stilen, oavsett vad man väljer att kalla den, var tidstypisk. Madestrand kanske skulle se sig om efter andra exempel från 1969 för att finna en stor mängd byggnader av denna sort. Hans misslyckande på den punkten torde bli stort. Och eftersom han dessutom smalnar ner till ordet ”betong” blir antalet exempel ännu färre. Det finns byggnader som ibland kallas ”brutalistiska” utan att vara i betong. Ett exempel är Markuskyrkan i Björkhagen av Lewerentz. I tegel.

Själv var jag alltid tveksam till byggnadens fasaduttryck, men framför allt för att huset inte fungerade interiört.
Det var ju förstås tänkt att det skulle växa vildvin utmed hela fasaden – med vildvinet klarade sig ite förbi den kalla väggen vid parkeringsvåningen och dog. Det var tänkat att alla tre entreerna skulle vara tillgängliga, men två av dem låstes. Listan kan göras lång med missgrepp under resans gång med huset, men nu är det som det är. Och självklart har jag både fantastiska och frustrerande minnen från ateljén precis som jag misstänker att många andra arkitekter också har. Och idag är det sorgliga nyheter om byggnaden. Vi hoppas att något går att rädda och att byggnaden kan bli användbar igen.

Det kommer förstås i framtiden att vara andra invånare i huset. Arkitekturskolan ska flytta upp till KTH och få en ny byggnad. Kanske finare än de andra sektionerna, men förhoppningsvis inte för att arkitekterna ska vara finare. Kanske blir det fler arkitekter, designers eller andra kategorier som kommer att göra den gamla byggnaden till sin. Och få äran av att ha en av Stockholms vackrast kyrkor som granne – Engelbrekskyrkan! Och det är inte det sämsta….

1 kommentar

Under Architecture, Design, Swedish

Moderniteten, Miljonprogrammet och Miljön emellan

Hammarkullen

Det är kul när det bränner till i debatten ibland. Nu är det Göteborgsposten som med sin artikelserie om Hammarkullen fått debattlystnaden att nå nya höjder genom att frankt hävda att arkitekturen möjligen kan kopplas till kriminaliteten i området. Det är hårt, grafiskt och förstås därför intressant.

Det finns en hel del frågor som Göteborgsposten med Mark Isitt i spetsen har lagt upp på bordet till allmän beskådan, kritik och ifrågasättande i de tre artiklarna. Frätande i mångas medvetande som lösningsmedel och irriterande på både kropp och själ för vi förmoda. Gott så. Att röra om lite genom en provokation är finemang. Mark alldeles rätt om hans syfte är, som han själv säger, att ”generera en diskussion”. Genom att säga: ”I mina ögon har arkitekterna gjort allt som står i deras makt för att försvåra ett traditionellt och socialt fungerande stadsliv” till exempel. Alla repliker på de tre artiklarna talar sitt tydliga språk: Mark fick sin diskussion!

Det är en rätt omfattande textmassa som Mark bjuder på. Och sedan följer alla engagerade inlägg av Cecilia Verdinelli, Mattias Hagberg, Ove Sernhede, Lasse Fryk och Vanja Larberg, Axel Demker och Lena Kulin, Catharina Thörn, Catharina Dyrssen, Maria Wångersjö och slutligen Per Arne Ivarsson på massan. Det blir svårt att bena ut alltihop, men skam den som ger sig.

Vad säger Mark i sina artiklar och repliker? Några citat: ”Här är husen så höga och så långa att anonymiteten blir väldigt påtaglig”, Allt det där som de flesta forskare avfärdar som trivialt och flummigt men som vi andra rätt och slätt kallar – stadsliv”, ”Att utelämna sådana aspekter när man planerar, det är ungefär lika smart som att ordna ett party utan gäster” ”Men enligt kulturgeografen Sara Westin, som nyligen utgivit avhandlingen Planerat, alltför planerat, är det precis så det går till. ”Känslor och sinnesstämningar” beaktas inte i stadsplanerandet. Följden har blivit miljöer som ”alienerar” snarare än inkluderar, hävdar hon: ”Resultatet är en förlust av social interaktion och kroppslig friktion, av personlig mening”, ”Enligt Westin var det just så här ödsligt de ville ha det”, ”Två fysiska faktorer som direkt korrelerar med brottsstatistiken är 1) höjden på byggnaderna och 2) mängden lägenheter i området” ”Bredfjällsgatans entréer har förärats portaler i gult trä och svartglaserat tegel, en lite asiatisk look – men mer radikala ingrepp vågar knappast någon föreslå”, “Stadsmässighet får man först när det är liv och rörelse. Har man ingen anledning att röra sig ute så gör man inte det. Här finns ingen anledning”, ”Om du kan bygga dig otrygg, då måste det betyda att du också kan bygga dig trygg”, ”Jag har bott här i 24 år och velat flytta i 23”, ”jag tänker att det enda som skiljer fult från fint, det är politiska beslut”.

Med några kanske för svepande rörelser kan dessa citat sammanfattas i:

  1. Arkitekterna var och är skurkar som med vett och vilja planerat dåliga områden.
  2. Höga hus ger kriminalitet och anonymitet.
  3. Många lägenheter ger också kriminalitet och anonymitet.
  4. Arkitekterna har struntat i att ge områdena stadsliv.
  5. Det är bäst att riva områdena i stället för att bättra på.

Vad skriver Cecilia Verdinelli då?
”Segregationen handlar till mycket liten del om arkitektur och inte alls om onda hus. Den har inte mystiska element. Den handlar om aktiva politiska beslut. Det är fullt möjligt att fatta nya, bättre beslut. Men ett är säkert:
det mentala avståndet till nordost blir inte mindre av kittlande reportage formulerade som en nedstigning till någon av helvetets högre kretsar.”

Kort sagt köper hon inte att det är arkitekturen i sig som ger kriminalitet och inte heller att det är antalet meter hushöjd som är avgörande heller. Utan det handlar om sociala avstånd och ekonomisk bärkraft, eller snarare brist på ekonomisk bärkraft hos de boende i områdena.

Mattias Hagberg skriver ironiskt:”Vilken underbar tanke! Vi river de höga husen och med ett trollslag har vi löst en rad sociala problem. Jag önskar att det var sant. … Bara vi bygger ”vackert” och ”småskaligt” så slutar män slå kvinnor i sin närhet, ungdomar missbruka och vandalisera och de yrkeskriminella att vara yrkeskriminella.” ” livet påverkas oftast av andra och betydligt viktigare saker.” ”Jag är övertygad om att vi måste söka djupare än så; vi måste undersöka och förändra själva grunden i det moderna Sverige.” Hagberg är inne på politik som orsak till problemen och att husen inte spelar någon roll.

Ove Sernhede skräder inte orden i sin replik: ”Idag är miljonprogrammet platsen för möten mellan kulturer, för en form av hybridiseringsprocesser som är i full färd med att forma ett nytt Sverige.” ”Förorten kan inte betraktas isolerat, det är först när den sätts in i större utvecklingsmönster som förståelsen av dess problem såväl som synliggörandet av dess möjligheter framträder.” Sernhede är en sann idealist, vill gärna se positivt på saken och helst inte uppfatta några problem. Kan tyckas något naiv, men hoppfull.

Lasse Fryk och Vanja Larberg vill också byta Isitts perspektiv:
Om man inte i vardagen har anledning att röra sig genom en stadsdel, så är det också lättare att fantisera om dess miljö och människor, om livet” ”Men detta samband mellan sin egen position och den fysiska strukturen ser inte Isitt. Istället följer han utifrånperspektivet hela vägen.””Detta gör att han blir blind för det sociala liv som finns i kryssets mitt, och de invändiga blickar som finns där ” Lasse och Vanja efterlyser ett inifrånperspektiv, något som Mark förstås inte kan bidra med från sin position.

Axel Demker och Lena Kulin fyller på: ”Vi menar att det inte finns något direkt samband mellan bebyggelsens utformning och lokal kriminalitet. Däremot kan den byggda miljön utgöra ett av många förhållanden som gynnar en lokal utveckling av otrygghet och rädsla att utsättas för brott. Med stöd i Gabriella Sandstigs forskning, håller vi med Isitt om att alla stadsdelar behöver ett rörligt stadsliv, eftersom ödsliga platser vanligen upplevs som mer otrygga än platser med folkliv.” Axel och Lena tror inte på arkitektur som kriminaliserande, men håller ända med Mark på något vis.

Catharina Thörn påpekar att den studie som Isitt använder sig av har andra källor till insikter:”Men är skillnaden egentligen så stor mellan det som skapades då och det som görs nu? Det är en detalj som Mark Isitt glömmer att nämna när han söker stöd för sina argument i Sara Westins avhandling Planerat, alltför planerat. Hennes empiriska fall är nämligen inte alls Hammarkullen utan Hammarby sjöstad i Stockholm. En stadsdel som byggdes på 1990-talet och som marknadsförts för sin ”stadsmässiga” karaktär där allt det Isitt förespråkar finns.” Mark påpekade för henne att Westin faktiskt menade att det i Hammarby sjöstad finns samma modernistiska principer som i Miljonprogrammet.

Catharina Dyrssen, prefekt vid Chalmers Arkitektur, hävdar att Isitt har fel och att inget talar för att det finns samband mellan arkitekturen och brottslighet: “Vad säger då forskningen om fasader och hushöjd? Forskning har visat att inkomst, arbetsmarknad, kommunikationer, bostadsmiljön mm samverkar kring hur stadslivet ser ut på olika platser, men också att i hela detta komplexa system har husens utseende väldigt liten betydelse för den sociala situationen. Det har gjorts försök att bevisa att husens höjd eller visuella uttryck inverkar på brottslighet, social samvaro med mera men någon sådan bevisföring kan inte beläggas.”

Maria Wångersjö, som bor i Hammarkullen, känner sig stigmatiserad av artiklarna: ”Jag förstår att Isitt vill väl, men i sin iver att förklara hur arkitekturen förstör människorna har han utmålat oss som bor här som förstörda.” Och det är klart att bor man i ett område så skapar man sig också ett liv där och får det där ”inifrånperspektivet som Lasse och Vanja talar om.

Karneval

Slutligen har vi arkitekten Per Arne Ivarsson.som skriver:”Att Hammarkullen kan betecknas som omänskligt har sin grund. Under antiken, då den välkände arkitekturteoretikern Vitruvius skrev sina tio böcker om arkitektur, var det en självklarhet att allt byggande skulle utgå från människans mått och skala. …Vi glömde den mänskliga skalan för de politiska visionerna.””Som god arkitektur ur strikt mänsklig synvinkel, kan däremot Hammarkullen inte betecknas.

Ord och inga visor – och faktiskt en arkitekt som håller med Mark Isitt. Sedan kan jag förstås komma med en liten invändning om den klassiska arkitekturen och ”den mänskliga skalan”. Från det gamla Egypten via grekerna och romarna till alla andra större arkitekturyttringar har arkitekturen varit i retorikens tjänst – för att manifestera makten. Skalan har då nästan alltid överdrivits. Ingen tycker att Pyramiderna, Pantheon och liknande verk är pyttiga, eller? Nåja, Vitruvius och jag är väldigt goda vänner.

Miljonprogrammets områden har förstås diskuterats, blötts, vänts och ältats rätt länge redan. Långt innan GP satte fart nyss. Själva miljonprogrammet bestod i ett politiskt löfte att mota bostadsbristen med att bygga en miljon bostäder mellan 1965-1975. Målet uppnåddes också. Redan tidigt kritiserades fokuset på snabbhet och rationalitet och att detaljer och kvalitet eftersattes. Hammarkullen tillhörde de områden som producerades under denna tid (1968-70), men det finns miljonprogramsområden över hela landet. Även inne i centrala Stockholm finns det områden från denna tid. På Södermalm ligger i alla fall flera byggnader som är producerade då och med liknande karaktärsdag.

Men det finns betydligt senare områden som också dras med diverse problem. Södra stationsområdet på Södermalm till exempel från 1986-91. Eller Skarpnäck från 1980-talet strax söder om Bagarmossen. Även om dessa bägge områden försökte sig på någon slags variation alternativt någon slags sammanhållande material har de samma utgångspunkt – att bygga mycket på en gång, precis som Miljonprogrammets områden. I Södra stationsområdet försökte man lägga till lite postmoderna inslag, valv och liknande för att lätta upp byggnaderna, inuti var det ingen skillnad. Stadsbyggnadskontorets Jan Inghe-Hagström tog sig också för att skapa den bågformade byggnadskroppen som, efter att HSB ritat planlösningarna och den spanske arkitekten Ricardo Bofill fick göra fasaden, sedan populärt, men något missvisande, går under namnet ”Bofillbågen”. I ena änden skapades också efter åretals konflikter med olika arkitekter, bland andra den danske stjärnarkitekten Henning Larsen, det höga bostadstornet ”Söder torn”.

Området är i dag Sveriges barntätaste område och har hög invandrarfrekvens. Det märks särskilt vid jultid då de kulörta lyktorna står som spön i backen, eller varma sommarkvällar då känslan av Magaluf sprider sig mellan husen. Det finns också en hel del problematiska hyregäster i området. Förutom mord, bombdåd och att man ibland kan finna den yppersta pundareliten fatta posto nedanför någon av knarkhandlarnas fönster i syfte att utverka nästa fix kan man säga att området företer en del av de problem som man ständigt brukar förskjuta till miljonprogrammet.

Den studie som Sara Westin skrev om Hammaby sjöstad antyder att samma modernistiska resonemang som skapat problem i Miljonprogrammet skapar problem här med. Det är intressant i sammanhanget att om man spatserar genom Hammaby sjöstad får man samma upplevelse som när man spatserar genom Weissenhofutställningen i Stuttgart – och den invigdes 1927! Alla kända namnen var där: Le Corbusier, Mies van der Rohe, Josef Frank och Walter Gropius för att nämna några. Och inget verkar ha hänt sedan dess!

Finns det positiva saker att säga om Miljonprogrammets bostäder utom att de faktiskt lyckades bli byggda? Jodå – en hel del. Det finns i många av dessa områden gott om ljus, goda planlösningar och det som kan sägas till trafiksepareringens fördel. Risken att bli överkörd är väldigt liten. Men visst är det så att vindförhållandena ofta är förbisedda, materialen ibland undermåliga och underhållet uselt. En del av dessa områden är hem som är bortglömda inte bara av planerarna utan av alla som inte bor där. Alla som inte bor i dessa områden har däremot en distinkt uppfattning om ”hur det minsann är”. Kultureliten, arkitekter, journalister och även politiker brukar försöka skaffa billiga poänger genom att hänvisa till dessa områden. Känner personligen till endast ett par arkitekter som bor eller har bott i ”förorten”. Själv har jag bott i Husby, Fruängen, Alvik, Finntorp, Ektorp, Björkhagen och bor nu vid Södra station. Många arkitekter bor på helt andra platser i staden eller i villor. Vet som kuriosa att en av arkitekterna ansvarig för något av endera Husby eller Tensta själv bodde i en villa i Danderyd. Historiskt sett är Arkitektlinjen den linje på de tekniska högskolorna som dragit till sig flest studenter ifrån socialgrupp1. En del av dessa blev chockade då det uppdagades för dem att bibliotek och matsal inte räknas in som livets nödtorft i en lägenhet eller att det faktiskt finns ettor med kokvrå.

Men det är ju aldrig så där schabloniserat enkelt att beskriva verkligheten så att texten blir både trovärdig, läsvärd och dessutom heltäckande. Måhända finns det aspekter i varje partsinlaga som kan uppfattas som ”rätt” i viss belysning. Samtidigt kan samma aspekter uppfattas som ”fel” i annat ljus. Trafikseparering ger bilfria miljöer, men skapar samtidigt barriärer mellan områden. Öppenhet ger mycket ljus men kan samtidigt ge blåsighet och avstånd.

Isitt och alla de andra lyckades med bedriften att nämna Danmark och byggande UTAN att nämna Jan Gehl, vars bok ”Livet mellem husene” torde vara legendarisk bland i alla fall arkitekter numer. Vet akritekkontor som har denna som sitt rättesnöre i allt de gör. I ett arbete vid SLU Skriver Elina Gustavsson om just Gehl: ”Han är mest känd för sin bok Livet mellem husene som har varit kurslitteratur på arkitekturutbildningar i över 30 år, och för att ha initierat Köpenhamns stora gågata Strøget där han kunde visa sina teorier om hur människor tar det offentliga rummet i besittning om det har rätt egenskaper.” ”Om man sammanfattar Gehls undersökningar så kommer man fram till att man genom fysisk planering kan påverka livet i det offentliga stadsrummet på tre sätt; hur många människor och aktiviteter som uppehåller sig i det offentliga stadsrummet, hur länge de är där, och vilka aktiviteter som kan äga rum. Där det skapas nya, bättre fysiska möjligheter har uteaktiviteterna en tendens att växa i antal, varaktighet och mångfald.”

På tal om Danmark minns jag fortfarande då arkitekter på åttiotalet for i stora skaror för att beundra Farum Midtpunkt med dess rostoxiderade plåtbelagda balkonger. Nu, tjugo år senare plågas Farum av kriminalitet och gängbråk. Danska arkitekter har ju genom åren alltid haft gott rykte för fin design, men att designa om en dålig barndom klarar inte ens de tydligen. Precis som i Farum, Södra station, Skarpnäck, Hammarby sjöstad, Hammarkullen och många områden från Miljonprogrammet har det byggts för mycket på samma plats på för kort tid. Det går med andra ord inte att ”bygga stad”. De städer och områden vi uppskattar har alltid byggts hus för hus – inte hela stadsdelar på en gång. Att behovet att bygga så mycket på ett bräde uppstår är ett underkännande av arkitekters, politikers och andra beslutsfattare förmåga att kontinuerligt sköta om våra städer. Detsamma gäller det undermåliga underhåll som leder till förfall i bostadsområdena, men även på andra platser. Klaraområdet i Stockholm tilläts förfalla så att staden helt enkelt sedan tvingades riva det. Idag är till exempel Slussen så dåligt underhållen att den också är på rivningstapeten.

Om vi för ett ögonblick plockar bort alla invektiv, överdrifter och övertolkningar i alla riktningar – finns det någon substans att ta tillvara i Göteborgspostens initiativ? Ja, det tror jag.

Läst mellan raderna uppfattar jag, förstås min personliga tolkning, att alla skribenter från Isitt till Wångersjö önskar ett bra boende för den enskilda människan. Isitt menar förstås att boendemiljön väldigt starkt påverkar hur livet ter sig och andra menar att andra aspekter(ekonomiska, sociala etc) är viktigare än arkitekturen.

Men att vi käbblar om vem som vinner i kampen om vilken aspekt som mest bidrar till elände – är det så viktigt? Eller att vi träter om hur ”det minsann är” i bostadsområdena idag? För det förekommer ju både grillfester & knarkfester, mord & kärlek lite överallt i Sverige. Vet en balkong som en dag hade grillfest och nedanför samma balkong en annan dag var det mord. Det gamla talesättet ”Jag vet att jorden är rund men från min synvinkel ser den rätt platt ut” kommer till heders igen. Ser man på ett speciellt bostadsområde som ”turist” så ser man självklart lite annorlunda på det än den som bott i området i flera år. Detta hindrar inte att någon som kommer med nya ögon kan se både missförhållande och möjligheter som de ”hemmablinda” missar eller väljer att inte se.

Det är inte sannolikt att bara man bygger bra hus åt dem så spolar langarna ner knarket och får plötsligt hederliga jobb. Det är heller inte sannolikt att bara man ser till att langarna får jobb så blir de lyckliga i dåliga hus. På samma sätt som det aldrig är ens fel om två träter är verkligheten komplex. Och vi får leva med det. Och lära oss hantera det för att göra våra liv bättre. Som arkitekt så tycker också att den gamle Romaren Vitruvius hade en poäng. Om jag ska köpa något som kostar mycket pengar så vill jag ha valuta för pengarna: Det ska vara hållbart, göra det utlovade och gärna vara hur läckert som helst. Jag är hellre rik och frisk än fattig och sjuk. Får jag välja så är jag hellre olycklig i en bra bostad än olycklig i en dålig. Men förstås hellre lycklig i en dålig bostad än olycklig i en bra. För det finns bättre och sämre arkitektur.

Är det inte så att vi alla vill ha det bättre: bättre arkitektur, bättre social miljö, bättre ekonomisk miljö, bättre relationer mellan människor och så vidare i ett kommande SWEtopia?

Men självklart är det mycket lättare – och rätt skoj – att skriva riviga provokationer.
Om de sedan leder till något bra så må det vara hänt! Hoppas på det…

Annars kommer min åttaårige son skicka dit en Jediriddare – kanske han som faktiskt heter Obi-Wan i förnamn – med bindestreck!

 

Obi-Wan Kenobi

May the Force be with you!

 

2 kommentarer

Under Architecture, Design, Politics, Swedish

Vad kräver vi av Journalisten och Verkligheten?

I DN Kultur på sidan åtta och nio den andra april skrivs att ”Det våras för sonetten”. Och kanske är det också så att någon form av bunden diktform har blivit mer populär igen.
Men artikeln sätter oavsiktligt fingret på något helt annat – vilket krav har en journalist på att innehållet i en artikel är korrekt och komplett? Och vad säger det om oss?

I dagstidningsvärlden, framför allt på nyhetssidorna, är det snabbheten som gäller. Journalisterna har kravet på sig att väldigt hastigt randa ner något som ska in i morgondagens tidning. Oavsett vad vi tycker om relevansen av att så snabbt få bli uppdaterade eller om vi faktiskt skulle kunna vänta någon dag extra på nyheten så är det så dagstidningsjournalister är fostrade.

Det finns förstås då en stor risk att både riktighet och helhet försämras. Dagstidningarna har, mer eller mindre avsiktligt får man förmoda, gjort valet att hellre snabbt än rätt. Beroende på klockslaget på det meddelande från TT man baserar artikeln på kan alla siffror och till och med andra fakta förändras helt. Det gäller förstås inte bara tidningar – Nyhetsförmedlingen i TV och på nätet hamnar i samma smältdegel av förvirrande faktaspridning. Resultatet är att vi konsumenter inte har en aning om vad som händer.

På kultursidorna borde dock situationen vara lugnare. Det borde inte vara en strid om minuterna för att producera artiklarna och de kan lika gärna komma in i övermorgonens tidning är morgondagens utan att något ramaskri skulle uppstå. Det borde med andra ord finnas mer tid till att kolla fakta, göra research, komplettera och till och med framställa en faktaruta om så behövs.

Det är här artikeln om sonetten blir intressant. För mig som läst en hel del sonetter, framför allt av Shakespeare, och till och med dristat mig till att försöka mig på konsten själv är sonetten spännande. Att vågrätt och lodrätt få till denna femfotade jambiska versform hela vägen och med den rimfläta man valt är ett äventyr.

I artikeln slås man av två saker – den första är att skillnaden mellan en italiensk(Petrarca) och en engelsk(Shakespeare) sonett blir oklar. Läsaren för intrycket av, trots en passus om en ”tvårading” i artikeln att en sonett består av två strofer med fyra rader och två strofer med tre rader. Men det är ju bara den italienska sonetten som är sådan. På Wikipedia finner man på trettio sekunder detta:

”fyrfotat, fjortonradigt versmått med jambiska versrader. En sonett är uppdelad i fyra strofer. Den petrarciska sonetten består av två fyraradingar och sedan två treradingar. I sonetten från den shakespeareianska traditionen ingår det dock först tre fyrradingar och sedan en tvårading.”

Denna Internetpassage sätter fingret på en annan inte helt oväsentlig del av en sonetts varelse. Versraderna ska vara jambiska. En jamb är en två stavelser lång versfot – en kort, följt av en lång. Detta faktum existerar inte alls i artikeln och det förstås en brist att hela definitionen av en sonett inte finns med. Särskilt som jamberna just bidrar till melodin av en sonett. Melodin nämns ju faktiskt i artikeln och det vore förstås intressant om jamberna dykt upp här.

Sedan får läsaren, vilket är ett berömvärt initiativ, ett exempel på en sonett. I detta fall skriven av Malte Persson. Maltes vers förstärker vid första ögonkastet tesen om att den italienska sonetten är den enda sortens sonett, men det finns andra problem med exempelsonetten också ur definitionssynpunkt.

” Och någon gapar högt i vagnens mitt
och väcker en som fridfullt satt och sov
försänkt i drömmens inre sommarlov
medan en annan glömskt tuggar pommes frites

En fjärde följer texten till en strof
i någon Iphone-innesluten hit
Är någon här normal, ett genomsnitt?
Minst en av oss har hos en filosof

läst att ”den sorgsnes värld är ej den glades”,
Och alla i den flod av trafikanter
som rinner genom detta vardagshades

på väg till dagis, skola, hem, gym, jobb,
ger massan yta och volymen kanter:
unika själar i en solipsistisk mobb”

Det visar sig nämligen att, förutom att man då och då tvingas göra nödförskjutningar av enskilda ord, exempelvis tvingas uttala ordet ”medan” och ”tuggar”i fjärde raden ”medann” respektive ”tugaar”för att göra dem till jamber, så innehåller fyra av de avslutande sex raderna alla elva stavelser och en av dem till och med tolv. Om en sonett per definition består av femfotad jambisk vers borde alla rader ha tio stavelser. Så alltså inte i denna exempelvers.

Vi tvingas alltså konstatera att en ”sonettfundamentalist” inte är helt tillfreds med vare sig artikelns sonettdefinition eller exempeldiktens formella struktur. Att Malte skrivit en både insiktsfull, observant och fin dikt står för denna skribent utom allt tvivel, men att den är en sonett kan diskuteras. Den har fjorton rader och består av en rimfläta av italiensk typ, men det är tveksamt om den i alla sina delar kan kallas jambisk och klart att den inte helt är femfotad heller då antalet stavelser är för många här och där.

En artikel har förstås flera mål. Att upplysa, att underhålla och att väcka intresse. Att underhålla och att väcka intresse går texten iland med, men det är på upplysningssidan som det brister. En oinsatt läsare kan förledas att tro att en sonett bara ser ut på ett visst vis och att Malte Perssons dikt de facto är en formellt korrekt sonett. En initierad läsare kan däremot helt missa att texten vill ställa frågan om varför sonetten är populär idag på grund av bristerna. Artikelförfattaren har sannolikt inte kollat att dikten stämmer utan tagit för givet att den är en sonett, trots att den bör kallas ”sonettliknande”, en ”nästansonett” eller varför inte ”sonettistisk”. Om man håller sig till terminologi kan de elvastavelsefyllda raderna kallas ”hyperkatalektiska” då de innehåller en stavelse för mycket, medan den tolvstavelsefyllda då helt enkelt är sexfotad i stället för femfotad då den har en hel jamb för mycket.

Så hur ska vi gå till väga? Ska journalister i slutet på varje artikel skriva ”Detta är underhållning eller marknadsföring- om ni vill ha fakta, gå till Wikipedia”? Eller ska det stå i sidhuvudet på varje sida?

Eller ska vi helt enkelt göra så att vi låter journalisterna få längre tid på sig att komplettera sina alster med fakta, korrekturläsning och koll?

Tror att på kultursidorna borde vi ha råd med lite extra tid – vad tror ni?
Tidningsvälden är förstås en spegling av att vi tillverkat en verklighet där vi tvinga springa som Kaninen i ”Alice i Underlandet” och ändå alltid vara försenade. Kanske vi borde ge oss alla lite extra tid?

Lämna en kommentar

Under Irony

CAD People – Do They Really Exist?

The band above tries to make it work for them in media. The film “Cat People” on the other hand explores the notion that we are, after all, fairly primitive and that beneath a thin surface of civilization we are nothing but crude animals – at least some of us. Below the soundtrack – watch it on Youtube – it’s so nice you have to click twice!


See these eyes so green…

And yes – most of us are “green” in the sense that we are rookies when it comes to handling software.

But don’t we have quite a sophisticated world with amazing tools, science and software that can send rockets to the moon and beyond? Yes we do have created a world that perhaps would appeal to a Renaissance man like Leonardo da Vinci. Leonardo was of course no ordinary guy but had extraordinary talents. On the other hand, it was much easier to be a Renaissance man in the actual Renaissance than it is now.

Today we have built ourselves a context that is so complex that it goes far beyond anything Leonardo would have imagined – and he was fairly imaginative!
But we are trying to demand from every person that he or she should be able to do everything. Only in the workplace we should all be doing creative work, administrative chores, sales, marketing AND handle all the technical stuff we have around us – including the software. In order to save money on specialized staff of course. But on the other hand everything is also going in the other direction forcing us to be more and more specialized. You should have your niche and stay there too. So we get Social Media Specialists, Stylists, Communication Strategists and Future Managers. But the Social Media Strategist has to be good at admin, sales and perhaps even taking out the garbage. And this is only in the workplace. At home the complexity continues, but let us not go there.

Let us instead take a dive into software. In a world where everyone should do everything, everyone is also at one point meant to tackle all the different kinds of software in the office.  And we have a situation where we are flooded with huge amount of information through a blizzard of information sources. I have said it before, but it seems the more information we are exposed to the less knowledge we get out of it.
We have more information than ever and know less than ever.

How about if we ask our colleagues then? Let’s face it – we have enormous amounts of communication channels at our disposal today: e-mail, phone, Skype, MSN, SMS, MMS, Facebook, Twitter, letters, faxes and stuff. But somehow – I have mentioned that earlier too – the more channels the less actual real communication.
We have more communication channels than ever, but have never felt more alone.

So here we sit in our office starting up our laptop because we have to make a little change in one of the files in a project.

We know that humanity has learned a lot about the human brain, the human psyche and human reactions, feelings since the days of Leonardo. Naively we actually do believe that all this knowledge actually is built into the software we are about to use. But no! Leonardo himself might not have immediately understood how to use the software let alone a poor colleague that is not a full time programmer. In short – most software today are too complex and too comprehensive to be as intuitive as we would like.

There are numerous examples of software that really are too hard to learn. AutoCAD, MicroStation, ArchiCAD, 3D Studio, Photoshop and Microsoft Word are only a few of them.

First we might think a Manual would do the trick or a Training class. But Manuals are harder and harder to find and many software producers produce less and less Manuals. Most Manuals are digital too – you have no book to have on the side as you had in the old days. But the Manuals we do have do not do the trick anyway. They are full of terminology and are so lacking in padagogy that you have to know the answer already to be able to find it in the Manual or help section. Another thing about Manuals is they always focus on a single tool and how to use that. The Manual never tells you WHEN or WHY or in relation to WHAT or even HOW to actually set the tool up to actually produce the desired result. So the Manual is not it. And neither are the vast amounts of so called “Bibles” or the “All-in-One-Books” or the “Whatever for Dummies” that are all designed to make money for the publishers. The Manuals are like Manuel the Bell Boy in the British TV-series “Faulty Towers”, never having any information and causing confusion. But this time leaving us to say “Que?”

Then we would guess that the Support department for the software would be able to help us. If we are lucky we actually get a living person on the phone that even speaks our native tongue. Then we have to explain the situation to that poor Support guy for him or her to guide us. Imagine a seven year-old boy inside a 747 trying to explain to the air traffic controller that he needs to land the plane and imagine what the controller is in for at that moment. Not an easy situation to be a Support guy.
And there are too few of them heroic types to go around. Support – I don’t think so.

But a Training Class using course materials for three or four days then? Well, the software is usually so complex that four days would only scrape slightly on the surface of it. And even if the trainer is the “Deepak Chopra of Software” chances are that the students forget 75 percent of what they might have learned after about five weeks. And the course material will most lightly suffer from the same “disease” as the Manuals and the “Bibles”! So training might not work so well either.

What then remains is the actual software in relation to us humans.
As most of us are neither rocket scientists nor Nobel Prize winner material – but only users who want to know how to design a house, a bridge, a chair or something – we need a software that is simple to use, intuitive and consistent. But a quick look into several software products reveals that the software we have to settle for today is nowhere near our ideal product.

The first problem is the complexity. Just as people today are faced with the impossibility of being good at everything, software suffers from the same target. Every software is trying to be a Jack of all trades. Every simple drawing software tries to be both Disney and Pixar too and every word processing software seems to have the nee to produce websites and newspapers too.

It is simply too much. And the cause of this has nothing to do with user needs. It is all about competition for market shares.

Other issues, perhaps caused by the complexity, is inconsistency, lack of logic, lack of pedagogy, too much special terminology and too many ways to do the same thing. There are examples of software features named one thing in one place and named differently in another place in the same software. There are also examples of cases where there is no way to actually even guess what the software wants you to do at a specific moment. There is no naming standards either so terminology used in different software can mean different things. There quite a few instances where the chosen term in the dialog box does not make any sense at all. The only way to learn is to make repeated errors, talk to others who have don that too plus to call for Support.

It seems like there is no real fruitful connection between programmers, users and the real world. There seems lack quite a bit in consistency checks and pedagogic checks.In short – we need a software revolution!
As we can conclude, there are no “CAD People” – no people made for software. So we just have to start making software made for people instead – let us make “PeopleCAD”!

Or shall we continue doing things like we have always been doing – “…putting out Fire – With Gasoline”?

Lämna en kommentar

Under Architecture, CAD, Design, English

Är Operan en Rondellhund?

Lejon lever hundliv

Lejon lever hundliv?

 

I DN 2 mars skriver Mark Isitt att Stockholmsoperan är en ståtlig byggnad som inte behöver något annat än att trafikplaneringen fixas till för att komma till sin rätt. Är det verkligen så?

Isitt skriver att om operadiskussionen handlat om att marknadsföra Stockholm internationellt så hade det varit OK för honom. Är benägen att hålla med om att en storslagen byggnad – oavsett om det skulle vara ett bibliotek i Alexandriaklass, ett museum i Louisianaklass eller ett stadion i Fågelboklass – är ett klassiskt retorisk grepp som är svårslaget. De gamla Faraonerna, Grekerna eller Romarna håller säkert med. Och att det finns en viss relevans i ”Syns man inte, finns man inte.”

Isitt skriver vidare att kommunpolitikerna i stället har fixerat diskussionen vid operakonsten. ”Enligt dem är ett nytt hus en förutsättning för Operans fortlevnad, verkar det, utan det riskerar konstformen att stagnera och dö.” Vidare skriver han ”Sedan när handlar en operas dragningskraft mer om arkitektur än repertoar och ensemble?” Och visst kan vi självklart stå nakna på gatan och sjunga opera för dem som vill höra på om vi hårdrar argumentationen in absurdum. Visst hänger inte opera specifikt på själva byggnaden och visst hänger det på ensemble och repertoar!

Men det uppstår lite skevheter och logiska lappkast i resonemanget också. Att kunna bedriva bra operakonst kräver faktiskt en viss kontext och denna består också av en fungerande och attraktiv byggnad med loger, kläder, rekvisita, kulisser och allt. Ett bra operahus drar till sig både ensemble, organisation och ger möjligheter till en god repertoar. Självklart vill de stora sångarna uppträda på de attraktivaste scenerna? Självklart gäller, oavsett byggnad, att operan också ska marknadsföras på ett bra sätt – precis som vilken annan verksamhet. Det får vi inte glömma i allt snack om huset, operorna och ensembler.

Isitt skriver också om ”allt det där som sitter i väggarna” och att operan är ”ändå huset som gav världen Jussi Björling och Birgit Nilson”. Nja,  visserligen debuterade de i Stockholm men Björling från Borlänge och La Nilsson från Båstad erövrade nog själva världen genom att uppträda på de stora scenerna som Metropolitan och La Scala. Arkitekturen i Stockholm gjorde nog mycket lite där.

Men visst sitter det saker i väggarna. ”Att fasadens ”brunhet” sedan kontrasterar så medvetet mot alla de extravaganser och brösttoner och divalater som kokar över inne i den barocka guldsalongen, det tycker åtminstone jag är rätt kaxigt” skriver Isitt. Gott så. Det får man tycka om man vill. Men har man aldrig tagit sig förbi fasaden och de publika delarna av operan kan man troligen inte komma så mycket längre i analysen heller.

Den gamle romaren Vitruvius myntade för hyfsat länge sedan uttrycket ”firmitas, utilitas, venustas” vilket ungefär kan tolkas till att byggnader borde vara hållbara, funktionella och vackra”. En byggnad som inte ramlat samman sedan 1898 kan säkerligen uppfattas som hållbar. Check. En byggnads skönhet kan förstås debatteras i oändlighet. Huruvida Stockholmsoperan är vacker eller bara en ”cigarrlåda”. Detsamma kan göras med ”isflaksoperor”, ”stålmansgrottor” och ”Henry Mooreskulpturer”. Check. Men hur ligger det till med funktionen?

Det är där jag, som för ett antal år sedan fått en grundlig rundtur i Stockholmsoperans alla skrymslen från topp till botten, ställer mig frågande. En operas liv handlar inte först och främst om fasaden eller ens de eventuella guldsalongerna – utan handlar om möjligheten att kunna bedriva en god verksamhet. Där känns det tveksamt om Operan idag uppfyller de krav vi skulle kunna drömma om att en modern och funktionell operabyggnad borde ha.

Självklart går det att helt blåsa ur operaskalet och helt göra om inuti. Eller i delar. Frågan om den nuvarande fasaden och inkråmet verkligen förtjänar att bevaras bara för att en och annan operadiva gjort debut där? Känns i så fall som om vi får ett musealt fokus på operadiskussionen i stället för något annat. Vill vi ha det?

Isitt skriver ”Inget hus i stan, inte ens stadsbiblioteket, är lika styvmoderligt behandlat” som Operan. Har inte någon säker statistik på det förstås, men det går säkert att argumentera för andra byggnader också. Påbyggnader med 2-3 våningar i innerstan, Slussen eller förslagen att placera skyskrapor här och där i stadsmassan kan säkert kvalificera sig för en och annan röst. Men visst, Isitt har rätt i att Operans läge inte förbättrats under historien. Och visst kan Operan kännas som en slags ”Rondellkanthund” fast placerad vid sidan av ”Ridande Rondellkungen” som stoltserar i mitten av själva rondellen.

Två frågor måste besvaras: Ska byggnaden ligga kvar där med samma entréförhållanden? Ska byggnaden innehålla opera även i fortsättningen? Om svaret på dessa två frågor blir ja (vilket inte är självklart) måste vi se till att, förutom att byggnaden måste fungera, det också blir snyggare framför. Kanske räcker det med att besvara första frågan jakande för det.

Mark Isitt har rätt i att vi har för mycket bilar i innerstan, men ingen är väl överraskad över detta? Dramatens trafikläge är föga bättre och Konserthusets läge vid Sveavägen då? Verkar som bilarna redan för länge sedan låtits ta över Stockholm. Kanhända är det själva ordet ”trafik” som smyger sig in i språket som ställer till det. I stället för att planera för människors rörelser i stan har vi inrättat ett ”trafikkontor” och statligt ett ”trafikverk”. Klart att ett sådant språkbruk leder till avmänsklifiering av vår närmiljö på samma sätt som att kalla arbetande människor ”human resources” även detta förminskar oss. Och att förminska människors upplevelse vill varken Isitt eller jag.

Det känns härligt att Mark Isitt skänker oss en vision av att ”Kungliga Operans aktiviteter kan spilla ut” i sin text. De i vårt nordiska klimat så sällsynta kvällar då detta skulle kunna vara möjligt skulle jag också gärna se en ”After Opera” ungefär som ett ”afterski”, med en Metropolitan, ett glas Bayreuthöl eller ett stort svalt glas färskpressad apelsinjuice – direkt pressad or ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

Vill vi att det är arkitektur som är vår retorikhjälp i vår strävan att hävda Stockholm som en världsstad att räkna med? I så fall kan en ny opera vara ett av alternativen. Vi kan också tänka oss andra läckra byggnader förstås. En ”World Concert Arena” världens första konsertbyggnad som ger all stora OCH alla små band en plats att lira på, en”All Religion Temple” – världens första andliga byggnad med plats för alla religioner eller varför inte ett ”Nobel World Peace Center” – världens största satsning för världsfreden. Med lite fantasi kan vi slå världen med häpnad…kanske är det inte en ny opera vi ska bygga?

Men väljer vi ny opera så kräver i alla fall jag ett Vitruviansk operahus: hållbart, funktionellt och gärna elegant och vackert som Bryn Terfels Baryton eller Placido Domingos Tenor! Och den gamla byggnaden kan vi ju lätt, med väggar och allt, bygga om till ”The Nilsson – Björling Opera Museum”!

2 kommentarer

Under Architecture, Design, Politics, Swedish

Vad är Ont? Vad är Gott? Stolpe in eller Stolpe ut?

Vad är egentligen ont eller gott?
I tidningen City läste jag häromdagen att sk Pole Dancing (att dansa kring en stolpe) har blivit både populärt och hårt kritiserat för att den skulle ”normalisera sexbranschen”. Andra hävdar att denna form av rörelse är utmärkt träning. Man får anta att om stolpen står i en obskyr bar som befolkas av tillika obskyra existenser som har som ett av syftena att dregla över allt lättkläddare flickar som i sin tur utnyttjas av den obskyre barägaren är verksamheten usel. Om stolpen står i en träningsstudio och syftet är fysisk fitness, det inte ens förekommer någon publik och ingen utnyttjas alls så kommer stolpen i en annan dager.

Om vi höjer våra blickar ett ögonblick finns här en principiellt intressanta frågor: Ska vi förbjuda en företeelse för att den också kan användas till något ont? Leder den goda varianten till att den onda blir mer accepterad?
Och vad leder våra svar till i förlängningen?

Om vi börjar med Pole Dancing så är det inte alls säkert att den ”goda” varianten leder till att den ”onda” normaliseras. Det kan till och med bli så att det blir mindre intressant för den obskyre barägaren att visa sin pålvariant då den blir mer associerad med jympa än sex. Inte givet hur det slår.

Men det finns ju ett antal sporter som vi kan ifrågasätta då de i grunden kan bygga på endera sexuella associationsbanor, våld eller skadande av jordens naturresurser. Cheerleading skulle inte bli samma sak i överdragsbyxor och overall, boxning och alla besläktade sporter utgår ifrån konceptet att skada. all sport inkluderande motorer skadar naturen. Och i stort sett alla sporter på elitnivå frestar till fusk, doping och liknande. Detta verkar inte leda till stormande protester och krav på förbud även om spridda röster mot boxning har höjts då och då. Och varför inte? Troligen för att alla dessa sporter även kan föra goda saker med sig. Och däri ligger vårt dilemma – det är sällan antingen eller utan ofta både och. Och inget säger att boxning gör att fallen av misshandel ökar eller att motorsporten bidrar till att fler kör ihjäl sig i trafiken heller. Väldigt svårt att leda saker i bevis här.

Går vi utanför idrottens värld finner vi att utan en kniv hade mänskligheten aldrig kommit så långt, men att vi också lyckats döda varandra med samma knivar. Att klyva atomen kändes som en fantastisk tanke för att utvinna energi, men en atombomb känns inte lika självklar för oss. Många hävdar rätten att tro vad vi vill, men användande av religion som verktyg till förtryck känns inte lika fint. Och att vi har yttrandefrihet är fantastiskt, men att den används för att sprida hot,  illvilliga rykten, osanningar och propaganda är inte alls attraktivt.

I dessa dagar med Internet och i de sociala mediernas förlovade tidsålder inser vi att även Internet kan användas till både gott och ont. Internet kan erbjuda fantastiska insikter, kontakter över alla gränser, frihet och öppenhet. Det kan också användas för att kontrollera, begränsa, styra och sprida ondska också över alla gränser.

Bloggar, Facebook, Twitter och liknande är toppen – och botten! Samtidigt…

Vi står mitt i en ström av ibland motstridiga känsloyttringar som endera försöker få oss att tro att något är på det ena eller andra viset och det kan vara oerhört svårt att skilja agnarna från vetet. Och att skilja verktygen från utövarna. Vi får helt enkelt bedöma varje verksamhet utifrån dess egen kontext.

Det funkar alltså dåligt att förbjuda knivar för att de kan användas till onda gärningar och möjligen inte heller att förbjuda sport. Om Pole Dancing kan definieras som sport hamnar den i den kategorin också.

Om vi sedan anser att någon sport är fånig, förnedrande, olämplig eller direkt skadlig är då irrelevant. Själv anser jag att både Pole Dancing, Cheerleading, Motorsport, Boxning, Konståkning med flera sporter kvalificerar sig där, men det saknar helt betydelse vad jag tycker.

Självklart får vi hålla kolla på vilka verksamheter som dyker upp och se om de i grunden vill gott eller inte.
Precis som yttrandefrihet och religionsfrihet är fantastiska saker vi måste använda med ansvar gäller detsamma med allt annat också.Vi har alla att fundera på vad vi håller på med: journalister, aktivister, idrottare och alla vi andra.
Det är förstås  inte kniven eller stolpen som är ond – det är människan som bestämmer vad hon gör med den.

Lämna en kommentar

Under Philosophy, Swedish