Arkitekturskolan klar 1969 Östermalmsgatan Foto Manus Hallgren

I dagens DN Kultur skriver arkitekturkritikern Mark Isitt som replik till bland andra Fredric Bedoires och Ola Anderssons debattinlägg om att behålla Arkitekturskolan som arkitekturskola att Arkitekturskolan är ful och självföraktande samt att Fredric Bedoire är modernist och säger att den är vacker. Mark tycker att den ska bevaras ändå – som monument över en tid där arkitekterna brydde sig mer om modeller än människor. Håller det?

”För länge se’n, när jag fyllde fyra år, fick jag en gåva av min far” sjöng Lasse Berghagen för första gången 1969. Ni vet mannen som har ”Stockholm i sitt hjärta” med hela svenska folket. När Mark Isitt var fyra år fick han och Stockholm också en gåva – Arkitekturskolan! Jag har även tidigare bloggat om skolan men dags för ytterligare en anteckning.

Marks och mina vägar korsas rätt ofta och ofta har vi besläktade synvinklar på arkitektur. Vi har diskuterat miljonprogram och operor och haft delikat öppna spjäll i argumentationen. Alltid intressant. Men här väljer jag att lyfta bort både miljonprogramsdiskussionen och Slussendiskussionen fast Mark gärna vill ha med lite sådan i sin text också med formuleringar som ”grötgråa miljonprogramsförorter” och genom att förminska Andersson genom att kalla honom ”Slussenkramare”. Kommer icke att försöka kalla Mark något – Mark my words!

Nej åter till sak. När Mark i mars 1996 fick den drygt 400 sidor tjocka, men inte i övrigt så stora, teddybjörnsbok ”Stockholms Byggnader” i sin hand kanske han insåg att den förvisso inre var skriven av en arkitekt men av en arkitekturhistoriker. Denne historiker skrev förstås dessutom boken i ett nära samarbete med Herik O Andersson och boken skrevs, enligt förordet, med avsikt att tillfredsställa utländska besökare. Vi ska inte glömma det heller. Vi ska heller inte glömma att Bedoire under många år tjänstgjort som lärare i arkitekturhistoria i just Arkitekturskolan. Har själv ett exemplar av boken i min ägo och slår upp just sidan 226.

Misstänker förstås att Mark skarvar lite när han vackert skriver ”Jag minns fortfarande formuleringen: ”De slutna betongmurarna mot sydost visar att murverk av enkla betongblock kan göras lika vackert som natursten.” Tror inte att denna formulering stannar i minnet i femton år. Mark har sannolikt gjort som jag – slagit upp saken.

Då infinner sig det som ibland händer när någon försöker sig på att citera ur en källa – en del av källans information faller bort och betydelsen ändras. För det första innebär inte det faktum att det går att mura en snygg vägg med både betongblock och natursten utan att Bedoire tycker att byggnaden i sig är vacker. För det andra är citatet inte korrekt och för det tredje finns det mer i bokens passage om Arkitekturskolan som talar ett annat språk.

Här kommer den fullständiga texten från sidan 226 i ”Stockholms Byggnader”: ”Tomten rymde tidigare Östermalmsfängelset. Man kan tyda en anknytning till detta i de slutna betongmurarna mot sydost som samtidigt visar att murverk av enkla betongblock kan göras lika vackert som natursten. Nordfasaderna är öppna och rörliga i glas, koppar och trä. Dit vetter ritsalarna och de lägre ateljevolymerna. Planlösningen favoriserar kommunikationer framför arbetsro genom att låta ritsalarna fungera som korridorer, och även rummens torftiga materialkaraktär vittnar om en överdriven renodling av vissa sidor hos projektet.”

Bedoire/Henrik O Andersson beskriver alltså i verkligheten Arkitekturskolan som att den liknar ett fängelse, att planlösningen är usel och att materialvalen är torftiga. Den enda förmildrande formuleringen är just denna som Mark plockar delar av med sitt inte helt korrekta citat. Fredric var i alla fall under mina fem år på Arkitekturskolan varken någon modernist eller älskare av byggnaden. Rätt ska vara rätt.

Om Mark studerar hela sin teddybjörnsbok, vilket jag rekommenderar, finns där lysande formuleringar som tydligt visar att författarna inte alls är så imponerade av det moderna. Lär gärna sidorna 32-34 till exempel!

Däremot misstänker jag Ola Andersson starkt för att faktiskt tycka om skolan. Vi intervjuade ju Gunnar Henriksson just om skolan tillsammans i Henrikssons radhus i förorten. Henriksson var runt femtio år och chef för byggandet på hela KTH då Arkitekturskolan byggdes så var knappast någon rebell!

Ny Byggnad för Arkitektur - KTH

Vad jag förstår av artikeln härom dagen vill undertecknarna att Arkitekturskolan även i fortsättningen ska ha funktionen Arkitekturskola och att skolans funktioner inte ska flytta upp till en ny byggnad uppe på KTH. Man kan alltid fråga sig när en artikel undertecknas av många hur det faktiskt gick till när den skrevs. Det troliga är att en har skrivit och sedan fått de övriga att skriva på. Möjligen med några justeringar eller tillägg.

Med avsikt går jag inte in och petar i när huset egentligen ritades, byggdes för att sedan flyttas in i men uppenbart är att det ritades tidigare än 1968 om det stod klart 1969. Tänker heller inte gå in och räkna kvadratmeter byggnad som är förstörd eller ens vad verket ”Stockholms Byggnader” faktiskt väger.

Däremot vill jag gärna återföra Mark och oss andra till: Ska byggnaden bevaras som monument, förändras till utseende och innehåll eller ska vi göra en nysatsning på byggnaden som Arkitekturskola även i fortsättningen?

Mark säger ”Bevara A-skolan som monument över sin tid.” Fine. Men ska den stå tom då? Ska den förvandlas till ett museum? Isitt har inga åsikter alls i den fråga som faktiskt är den fråga Ola Andersson et al tar upp. Som replik på den inlagan har han inga svar att ge – och inte heller några svar vad han anser om den planerade nybyggnaden uppe på KTH.

Det finns som jag ser det ett antal möjliga utgångar i detta och arkitektkontoret Sandell Sandberg vill säkert vara med i diskussionen också då de har kontor i byggnaden.Vi kan antikvariskt återuppbygga byggnaden till hur den såg ut innan branden, vi kan ersätta de brunna delarna med något helt annat eller riva hela byggnaden. Vi kan fortsätta att ha byggnaden med samma funktioner den har nu inklusive arkitektkontor och sådant, vi kan renodla dess funktion som arkitekturskola eller vi kan låta den innehålla något helt annat.

För mig som arkitekt finns det självklart en nyfikenhet gällande tanken att fundera över hur byggnaden skulle kunna förändras för att på ett bra sätt kunna härbärgera en arkitekturskola. Denna nyfikenhet kombineras med att jag känner problem med placeringen av den tänkta nybyggnaden uppe på KTH. Arkitekturskolans byggnad står där redan, dock lätt stukad. Nybygget är bara planerat ännu och går att ställa in om vi väljer det. Argumentet att eftersom A tillhör KTH så ska byggnaden ligga där också försvagas både av att husarkitekterna hellre vill kopplas med inredningsarkitekter än maskiningenjörer och att även innan den nu brandskadade byggnaden byggdes höll arkitekterna till någon annanstans, nämligen på Riddargatan.

Och eftersom vi har en i stora delar fortfarande oskadad byggnad kvar känns det som vi borde både behålla den och också ha något meningsfullt i den – och varför då inte en arkitekturskola?

Men det är dags att ta ett större grepp om byggnaden tror jag. Förutsättningarna som gällde på sextiotalet gäller inte längre. Vi behöver inte längre ha x antal perkeringsplatser på tomten, vi får bygga oss en källare om vi så vill eftersom ingen motorled är planerad under huset. Vi kan se över byggnadens inre flöden och vi kan bygga om interiört precis som vi önskar. Vi kan om vi vill ersätta de brunna delarna med vad vi vill.

Tänk er en solig vårdag i maj 2015. Vi går in i Arkitketurskolan från dess nybyggda glasentré och café vid Uggleviksgatan. Vi minns inte ens när entrén låg otillgängligt en trappa upp vid hörnet Rådmansgatan-Östermalmsgatan. Vi tar en latte och kan samtidigt både se studenter skapa i ateljéer och se utställningen ” Arkitekturskolan förr och nu” som precis öppnat, ett samarbete mellan KTH-A och Konsthögskolan sponsrat av Stockholms stad.

Vildvinrankor tåliga i växtzon III klättrar upp längs de nu varma fasaderna och det årligen återkommande blåmesparet har bråda dagar, precis som sistaårsstudenterna. Från vårt cafébord ser vi den majestätiska Engelbrekskyrkan resa sig uppe på Lärkstadens klippor och påminner oss om att ett hus inte bara är ett hus utan även handlar om något mer. En byggnad kan ha både andliga och emotionella kopplingar också. Vi slås av att de idogt arbetande studenterna älskar sin nya gamla skola precis som de säkert älskade sin gamla teddybjörn.

Så Mark, med teddybjörnsbok i handen och över 40 år på nacken, vilken är din vision för Arkitekturskolan som faktiskt är exakt lika gammal som Teddybjörnen Fredriksson? Min är att ge Stockholm en uppdaterad gåva i form av en ny skiss till ombyggd arkitekturskola lagom till staden fyller 760 år 2012! Låt studenterna få fria händer att skapa sin nya miljö!
En miljö där hänsyn tas till medborgare – fast jag vill ju hellre kalla oss människor förstås….Låt skissfesten börja!

Arkitekturskolan Ateljé med föreläsningsal brinner

Läste i dagens DN om gårdagens brand i Arkitekturskolan på Östermalmsgatan i Stockholm.

Då jag som arkitekt tillbringat ungefär fem år av mitt liv i denna byggnad känns det förstås sorgligt att delar av den går till spillo.
Än värre känner jag inför det faktum att mycket av det hårda arbete, känslor och tid som studenterna lagt ner på sina modeller också försvunnit i branden. Maskiner och lokaler i all ära men det är de immateriella värden som är värst att återskapa.

Föreläsning på KTH-A

Det var inte länge sedan jag ännu en gång var på besök i föreläsningssalen där branden igår härjade som värst för att lyssna till en inspirerande arkitekturföreläsning. Det är inte bara studenter som har glädje av byggnaden utan även vi andra arkitekter. Sedan finns det ju faktiskt inte bara en skola i byggnaden utan även annat. Till exempel huserar arkitektkontoret Sandell Sandberg där. Och en del av arrangemangen som Stockholms arkitektförening anordnar.

Industriparketten i Arkitekturskolans ateljé

Själva byggnaden kan man ju ha många skiftande åsikter om. Omgivningen på Östermalm har definitivt haft en hel del att säga om den. I dagens DN nämns i en kommentar av Bo Madestrand att den anses som fulast i Stockholm. Det är tidningen Östermalmsnytt som årligen brukar ha omröstning om Östermalms fulaste byggnad. Alltså inte hela stadens! Men vid ett enda tillfälle 2008 fick faktiskt huset vinna för hela Stockholm. Återkommer till DN-kommentaren senare också. Arkitekturskolan får ofta den tveksamma äran att vinna omröstningen i ädel tävlan med bland andra Garnisonen på Karlavägen. Om jag inte missminner mig så har inte Arkitekturskolan vunnit alla gångerna. Men det är klart att tegelbyggnaden, det gamla kvinnofängelset och som länge satt som bild nere i verkstaden på Arkitekturskolan, var ju en mer klassisk byggnad. Omgivningen där på Östermalm med äldre byggnader och framför allt med Engelbrektsskyrkan utgör ju en mäktig omgivning att ge sig in på att ha en relation med. Skämtsamt brukade ju folk säga att Arkitekturskolan minsann hade något som inte omgivningen hade – nämligen fina grannar!

Föreläsning KTH-A

1985 var jag med och drev Arkitektursektionens tidning Archetur. Vi var ett gäng entusiastiska arkitekturstuderande som ville mycket och självklart var vi nyfikna. Vill minnas att förutom undertecknad var Torun Widström, Per Kraft och Ola Andersson med där i början 1985. Var med några fler år och då var andra eminenta personer med förstås. Nämnde Ola Andersson och jag åkte en dag ut och intervjuade Gunnar Henriksson, arkitekten bakom byggnaden och under en tid ansvarig arkitekt på KTH och faktiskt även stadsarkitekt under en period, om hur det hade gått till. Artikeln går säkert att få via KTH.

Föreläsning KTH-A

Då återkommer jag som jag lovat/hotat till DN-kommentaren av Bo Madestrand. Han anklagar arkitekten Henriksson för ”social cynism” och för att ha valt att visa upp garaget i bottenvåningen. Det är en historieförfalskning. Henriksson hade inget annat val än att lägga garaget där det ligger. För det första fanns kravet att tillfredsställa parkering inom tomten. För det andra fanns det omfattande programmet som tvingade honom att utnyttja tomten till det yttersta. För det tredje blev han uttryckligen förbjuden att bygga källare att ha garage i då det vid den tiden planerades en motorled under Östermalm, den så kallade Rådmansleden. Ingen källare således. Henriksson hade säkert önskat att han hade fått en annan tomt. Det fanns en annan tomt ute på Gärdet vid dåvarande Konstfack, men den tomten vill den store Peter Celsing ha för att skapa sitt Filmhus. Ni vet, han som ritat Kulturhuset och Riksbanken bland annat. Så Henriksson fick hålla tillgodo.

Klart är i alla fall att Henriksson efter ett besök på Tekniska Högskolan i Espoo i Finland beslöt sig för att köra på rå betong. Alla byggnaderna på den skolan var i tegel, men arkitekternas hus hade ett lite tillägg i form av kakelplattor. Henriksson fick förklaringen att ”arkitekterna var finare” och därför skulle ha det finare materialet. Det reagerade Henriksson emot och tänkte att ”det skulle de minsann inte ha”. Kanhända överkompenserade han något?

Det finns en stil som ibland kallas ”Brutalism” och ibland kallas ”Nybrutalism” eller i England ”The New Brutalism” och som innefattar användandet av rå betong eller som det heter på franska ”Béton Brut”. En del försöker förklara ursprunget till utrycket genom att gå tillbaka till 1800-talet och arkitekten William Butterfields byggnader och andra nöjer sig med att konstatera det uppenbara mellan franskans råbetong och uttrycket. Det sägs ju att arkitekten Hans Asplund, som ritat parkeringshuset på Regeringsgatan i Stockholm med siffror i fasaden, ska ha ”uppfunnit” ordet ”nybrutalism” runt 1950. Detta i relation till ett hus som faktiskt hade tegelfasad! Nåja att använda rå betong och att exponera byggnadens delar är något som byggnaden stå för, även inuti. Elskenor och rörledningar visades öppet. Ett slags pedagogik om man så vill att visa studenterna hur ett hus såg ut ”i magen”.

Föreläsning KTH-A

Det finns däremot ingen stil som heter ”betongbrutalism” vilket Madestrand försöker sig på i sin kommentar. Inte heller kan det sägas att stilen, oavsett vad man väljer att kalla den, var tidstypisk. Madestrand kanske skulle se sig om efter andra exempel från 1969 för att finna en stor mängd byggnader av denna sort. Hans misslyckande på den punkten torde bli stort. Och eftersom han dessutom smalnar ner till ordet ”betong” blir antalet exempel ännu färre. Det finns byggnader som ibland kallas ”brutalistiska” utan att vara i betong. Ett exempel är Markuskyrkan i Björkhagen av Lewerentz. I tegel.

Själv var jag alltid tveksam till byggnadens fasaduttryck, men framför allt för att huset inte fungerade interiört.
Det var ju förstås tänkt att det skulle växa vildvin utmed hela fasaden – med vildvinet klarade sig ite förbi den kalla väggen vid parkeringsvåningen och dog. Det var tänkat att alla tre entreerna skulle vara tillgängliga, men två av dem låstes. Listan kan göras lång med missgrepp under resans gång med huset, men nu är det som det är. Och självklart har jag både fantastiska och frustrerande minnen från ateljén precis som jag misstänker att många andra arkitekter också har. Och idag är det sorgliga nyheter om byggnaden. Vi hoppas att något går att rädda och att byggnaden kan bli användbar igen.

Det kommer förstås i framtiden att vara andra invånare i huset. Arkitekturskolan ska flytta upp till KTH och få en ny byggnad. Kanske finare än de andra sektionerna, men förhoppningsvis inte för att arkitekterna ska vara finare. Kanske blir det fler arkitekter, designers eller andra kategorier som kommer att göra den gamla byggnaden till sin. Och få äran av att ha en av Stockholms vackrast kyrkor som granne – Engelbrekskyrkan! Och det är inte det sämsta….

Det är kul när det bränner till i debatten ibland. Nu är det Göteborgsposten som med sin artikelserie om Hammarkullen fått debattlystnaden att nå nya höjder genom att frankt hävda att arkitekturen möjligen kan kopplas till kriminaliteten i området. Det är hårt, grafiskt och förstås därför intressant.

Det finns en hel del frågor som Göteborgsposten med Mark Isitt i spetsen har lagt upp på bordet till allmän beskådan, kritik och ifrågasättande i de tre artiklarna. Frätande i mångas medvetande som lösningsmedel och irriterande på både kropp och själ för vi förmoda. Gott så. Att röra om lite genom en provokation är finemang. Mark alldeles rätt om hans syfte är, som han själv säger, att ”generera en diskussion”. Genom att säga: ”I mina ögon har arkitekterna gjort allt som står i deras makt för att försvåra ett traditionellt och socialt fungerande stadsliv” till exempel. Alla repliker på de tre artiklarna talar sitt tydliga språk: Mark fick sin diskussion!

Det är en rätt omfattande textmassa som Mark bjuder på. Och sedan följer alla engagerade inlägg av Cecilia Verdinelli, Mattias Hagberg, Ove Sernhede, Lasse Fryk och Vanja Larberg, Axel Demker och Lena Kulin, Catharina Thörn, Catharina Dyrssen, Maria Wångersjö och slutligen Per Arne Ivarsson på massan. Det blir svårt att bena ut alltihop, men skam den som ger sig.

Vad säger Mark i sina artiklar och repliker? Några citat: ”Här är husen så höga och så långa att anonymiteten blir väldigt påtaglig”, Allt det där som de flesta forskare avfärdar som trivialt och flummigt men som vi andra rätt och slätt kallar – stadsliv”, ”Att utelämna sådana aspekter när man planerar, det är ungefär lika smart som att ordna ett party utan gäster” ”Men enligt kulturgeografen Sara Westin, som nyligen utgivit avhandlingen Planerat, alltför planerat, är det precis så det går till. ”Känslor och sinnesstämningar” beaktas inte i stadsplanerandet. Följden har blivit miljöer som ”alienerar” snarare än inkluderar, hävdar hon: ”Resultatet är en förlust av social interaktion och kroppslig friktion, av personlig mening”, ”Enligt Westin var det just så här ödsligt de ville ha det”, ”Två fysiska faktorer som direkt korrelerar med brottsstatistiken är 1) höjden på byggnaderna och 2) mängden lägenheter i området” ”Bredfjällsgatans entréer har förärats portaler i gult trä och svartglaserat tegel, en lite asiatisk look – men mer radikala ingrepp vågar knappast någon föreslå”, “Stadsmässighet får man först när det är liv och rörelse. Har man ingen anledning att röra sig ute så gör man inte det. Här finns ingen anledning”, ”Om du kan bygga dig otrygg, då måste det betyda att du också kan bygga dig trygg”, ”Jag har bott här i 24 år och velat flytta i 23”, ”jag tänker att det enda som skiljer fult från fint, det är politiska beslut”.

Med några kanske för svepande rörelser kan dessa citat sammanfattas i:

1. Arkitekterna var och är skurkar som med vett och vilja planerat dåliga områden.
2. Höga hus ger kriminalitet och anonymitet.
3. Många lägenheter ger också kriminalitet och anonymitet.
4. Arkitekterna har struntat i att ge områdena stadsliv.
5. Det är bäst att riva områdena i stället för att bättra på.

Vad skriver Cecilia Verdinelli då?
”Segregationen handlar till mycket liten del om arkitektur och inte alls om onda hus. Den har inte mystiska element. Den handlar om aktiva politiska beslut. Det är fullt möjligt att fatta nya, bättre beslut. Men ett är säkert: det mentala avståndet till nordost blir inte mindre av kittlande reportage formulerade som en nedstigning till någon av helvetets högre kretsar.”

Kort sagt köper hon inte att det är arkitekturen i sig som ger kriminalitet och inte heller att det är antalet meter hushöjd som är avgörande heller. Utan det handlar om sociala avstånd och ekonomisk bärkraft, eller snarare brist på ekonomisk bärkraft hos de boende i områdena.

Mattias Hagberg skriver ironiskt:”Vilken underbar tanke! Vi river de höga husen och med ett trollslag har vi löst en rad sociala problem. Jag önskar att det var sant. … Bara vi bygger ”vackert” och ”småskaligt” så slutar män slå kvinnor i sin närhet, ungdomar missbruka och vandalisera och de yrkeskriminella att vara yrkeskriminella.” ” livet påverkas oftast av andra och betydligt viktigare saker.” ”Jag är övertygad om att vi måste söka djupare än så; vi måste undersöka och förändra själva grunden i det moderna Sverige.” Hagberg är inne på politik som orsak till problemen och att husen inte spelar någon roll.

Ove Sernhede skräder inte orden i sin replik: ”Idag är miljonprogrammet platsen för möten mellan kulturer, för en form av hybridiseringsprocesser som är i full färd med att forma ett nytt Sverige.” ”Förorten kan inte betraktas isolerat, det är först när den sätts in i större utvecklingsmönster som förståelsen av dess problem såväl som synliggörandet av dess möjligheter framträder.” Sernhede är en sann idealist, vill gärna se positivt på saken och helst inte uppfatta några problem. Kan tyckas något naiv, men hoppfull.

Lasse Fryk och Vanja Larberg vill också byta Isitts perspektiv:
”Om man inte i vardagen har anledning att röra sig genom en stadsdel, så är det också lättare att fantisera om dess miljö och människor, om livet” ”Men detta samband mellan sin egen position och den fysiska strukturen ser inte Isitt. Istället följer han utifrånperspektivet hela vägen.””Detta gör att han blir blind för det sociala liv som finns i kryssets mitt, och de invändiga blickar som finns där ” Lasse och Vanja efterlyser ett inifrånperspektiv, något som Mark förstås inte kan bidra med från sin position.

Axel Demker och Lena Kulin fyller på: ”Vi menar att det inte finns något direkt samband mellan bebyggelsens utformning och lokal kriminalitet. Däremot kan den byggda miljön utgöra ett av många förhållanden som gynnar en lokal utveckling av otrygghet och rädsla att utsättas för brott. Med stöd i Gabriella Sandstigs forskning, håller vi med Isitt om att alla stadsdelar behöver ett rörligt stadsliv, eftersom ödsliga platser vanligen upplevs som mer otrygga än platser med folkliv.” Axel och Lena tror inte på arkitektur som kriminaliserande, men håller ända med Mark på något vis.

Catharina Thörn påpekar att den studie som Isitt använder sig av har andra källor till insikter:”Men är skillnaden egentligen så stor mellan det som skapades då och det som görs nu? Det är en detalj som Mark Isitt glömmer att nämna när han söker stöd för sina argument i Sara Westins avhandling Planerat, alltför planerat. Hennes empiriska fall är nämligen inte alls Hammarkullen utan Hammarby sjöstad i Stockholm. En stadsdel som byggdes på 1990-talet och som marknadsförts för sin ”stadsmässiga” karaktär där allt det Isitt förespråkar finns.” Mark påpekade för henne att Westin faktiskt menade att det i Hammarby sjöstad finns samma modernistiska principer som i Miljonprogrammet.

Catharina Dyrssen, prefekt vid Chalmers Arkitektur, hävdar att Isitt har fel och att inget talar för att det finns samband mellan arkitekturen och brottslighet: “Vad säger då forskningen om fasader och hushöjd? Forskning har visat att inkomst, arbetsmarknad, kommunikationer, bostadsmiljön mm samverkar kring hur stadslivet ser ut på olika platser, men också att i hela detta komplexa system har husens utseende väldigt liten betydelse för den sociala situationen. Det har gjorts försök att bevisa att husens höjd eller visuella uttryck inverkar på brottslighet, social samvaro med mera men någon sådan bevisföring kan inte beläggas.”

Maria Wångersjö, som bor i Hammarkullen, känner sig stigmatiserad av artiklarna: ”Jag förstår att Isitt vill väl, men i sin iver att förklara hur arkitekturen förstör människorna har han utmålat oss som bor här som förstörda.” Och det är klart att bor man i ett område så skapar man sig också ett liv där och får det där ”inifrånperspektivet som Lasse och Vanja talar om.

Slutligen har vi arkitekten Per Arne Ivarsson.som skriver:”Att Hammarkullen kan betecknas som omänskligt har sin grund. Under antiken, då den välkände arkitekturteoretikern Vitruvius skrev sina tio böcker om arkitektur, var det en självklarhet att allt byggande skulle utgå från människans mått och skala. …Vi glömde den mänskliga skalan för de politiska visionerna.””Som god arkitektur ur strikt mänsklig synvinkel, kan däremot Hammarkullen inte betecknas.”

Ord och inga visor – och faktiskt en arkitekt som håller med Mark Isitt. Sedan kan jag förstås komma med en liten invändning om den klassiska arkitekturen och ”den mänskliga skalan”. Från det gamla Egypten via grekerna och romarna till alla andra större arkitekturyttringar har arkitekturen varit i retorikens tjänst – för att manifestera makten. Skalan har då nästan alltid överdrivits. Ingen tycker att Pyramiderna, Pantheon och liknande verk är pyttiga, eller? Nåja, Vitruvius och jag är väldigt goda vänner.

Miljonprogrammets områden har förstås diskuterats, blötts, vänts och ältats rätt länge redan. Långt innan GP satte fart nyss. Själva miljonprogrammet bestod i ett politiskt löfte att mota bostadsbristen med att bygga en miljon bostäder mellan 1965-1975. Målet uppnåddes också. Redan tidigt kritiserades fokuset på snabbhet och rationalitet och att detaljer och kvalitet eftersattes. Hammarkullen tillhörde de områden som producerades under denna tid (1968-70), men det finns miljonprogramsområden över hela landet. Även inne i centrala Stockholm finns det områden från denna tid. På Södermalm ligger i alla fall flera byggnader som är producerade då och med liknande karaktärsdag.

Men det finns betydligt senare områden som också dras med diverse problem. Södra stationsområdet på Södermalm till exempel från 1986-91. Eller Skarpnäck från 1980-talet strax söder om Bagarmossen. Även om dessa bägge områden försökte sig på någon slags variation alternativt någon slags sammanhållande material har de samma utgångspunkt – att bygga mycket på en gång, precis som Miljonprogrammets områden. I Södra stationsområdet försökte man lägga till lite postmoderna inslag, valv och liknande för att lätta upp byggnaderna, inuti var det ingen skillnad. Stadsbyggnadskontorets Jan Inghe-Hagström tog sig också för att skapa den bågformade byggnadskroppen som, efter att HSB ritat planlösningarna och den spanske arkitekten Ricardo Bofill fick göra fasaden, sedan populärt, men något missvisande, går under namnet ”Bofillbågen”. I ena änden skapades också efter åretals konflikter med olika arkitekter, bland andra den danske stjärnarkitekten Henning Larsen, det höga bostadstornet ”Söder torn”.

Området är i dag Sveriges barntätaste område och har hög invandrarfrekvens. Det märks särskilt vid jultid då de kulörta lyktorna står som spön i backen, eller varma sommarkvällar då känslan av Magaluf sprider sig mellan husen. Det finns också en hel del problematiska hyregäster i området. Förutom mord, bombdåd och att man ibland kan finna den yppersta pundareliten fatta posto nedanför någon av knarkhandlarnas fönster i syfte att utverka nästa fix kan man säga att området företer en del av de problem som man ständigt brukar förskjuta till miljonprogrammet.

Den studie som Sara Westin skrev om Hammaby sjöstad antyder att samma modernistiska resonemang som skapat problem i Miljonprogrammet skapar problem här med. Det är intressant i sammanhanget att om man spatserar genom Hammaby sjöstad får man samma upplevelse som när man spatserar genom Weissenhofutställningen i Stuttgart – och den invigdes 1927! Alla kända namnen var där: Le Corbusier, Mies van der Rohe, Josef Frank och Walter Gropius för att nämna några. Och inget verkar ha hänt sedan dess!

Finns det positiva saker att säga om Miljonprogrammets bostäder utom att de faktiskt lyckades bli byggda? Jodå – en hel del. Det finns i många av dessa områden gott om ljus, goda planlösningar och det som kan sägas till trafiksepareringens fördel. Risken att bli överkörd är väldigt liten. Men visst är det så att vindförhållandena ofta är förbisedda, materialen ibland undermåliga och underhållet uselt. En del av dessa områden är hem som är bortglömda inte bara av planerarna utan av alla som inte bor där. Alla som inte bor i dessa områden har däremot en distinkt uppfattning om ”hur det minsann är”. Kultureliten, arkitekter, journalister och även politiker brukar försöka skaffa billiga poänger genom att hänvisa till dessa områden. Känner personligen till endast ett par arkitekter som bor eller har bott i ”förorten”. Själv har jag bott i Husby, Fruängen, Alvik, Finntorp, Ektorp, Björkhagen och bor nu vid Södra station. Många arkitekter bor på helt andra platser i staden eller i villor. Vet som kuriosa att en av arkitekterna ansvarig för något av endera Husby eller Tensta själv bodde i en villa i Danderyd. Historiskt sett är Arkitektlinjen den linje på de tekniska högskolorna som dragit till sig flest studenter ifrån socialgrupp1. En del av dessa blev chockade då det uppdagades för dem att bibliotek och matsal inte räknas in som livets nödtorft i en lägenhet eller att det faktiskt finns ettor med kokvrå.

Men det är ju aldrig så där schabloniserat enkelt att beskriva verkligheten så att texten blir både trovärdig, läsvärd och dessutom heltäckande. Måhända finns det aspekter i varje partsinlaga som kan uppfattas som ”rätt” i viss belysning. Samtidigt kan samma aspekter uppfattas som ”fel” i annat ljus. Trafikseparering ger bilfria miljöer, men skapar samtidigt barriärer mellan områden. Öppenhet ger mycket ljus men kan samtidigt ge blåsighet och avstånd.

Isitt och alla de andra lyckades med bedriften att nämna Danmark och byggande UTAN att nämna Jan Gehl, vars bok ”Livet mellem husene” torde vara legendarisk bland i alla fall arkitekter numer. Vet akritekkontor som har denna som sitt rättesnöre i allt de gör. I ett arbete vid SLU Skriver Elina Gustavsson om just Gehl: ”Han är mest känd för sin bok Livet mellem husene som har varit kurslitteratur på arkitekturutbildningar i över 30 år, och för att ha initierat Köpenhamns stora gågata Strøget där han kunde visa sina teorier om hur människor tar det offentliga rummet i besittning om det har rätt egenskaper.” ”Om man sammanfattar Gehls undersökningar så kommer man fram till att man genom fysisk planering kan påverka livet i det offentliga stadsrummet på tre sätt; hur många människor och aktiviteter som uppehåller sig i det offentliga stadsrummet, hur länge de är där, och vilka aktiviteter som kan äga rum. Där det skapas nya, bättre fysiska möjligheter har uteaktiviteterna en tendens att växa i antal, varaktighet och mångfald.”

På tal om Danmark minns jag fortfarande då arkitekter på åttiotalet for i stora skaror för att beundra Farum Midtpunkt med dess rostoxiderade plåtbelagda balkonger. Nu, tjugo år senare plågas Farum av kriminalitet och gängbråk. Danska arkitekter har ju genom åren alltid haft gott rykte för fin design, men att designa om en dålig barndom klarar inte ens de tydligen. Precis som i Farum, Södra station, Skarpnäck, Hammarby sjöstad, Hammarkullen och många områden från Miljonprogrammet har det byggts för mycket på samma plats på för kort tid. Det går med andra ord inte att ”bygga stad”. De städer och områden vi uppskattar har alltid byggts hus för hus – inte hela stadsdelar på en gång. Att behovet att bygga så mycket på ett bräde uppstår är ett underkännande av arkitekters, politikers och andra beslutsfattare förmåga att kontinuerligt sköta om våra städer. Detsamma gäller det undermåliga underhåll som leder till förfall i bostadsområdena, men även på andra platser. Klaraområdet i Stockholm tilläts förfalla så att staden helt enkelt sedan tvingades riva det. Idag är till exempel Slussen så dåligt underhållen att den också är på rivningstapeten.

Om vi för ett ögonblick plockar bort alla invektiv, överdrifter och övertolkningar i alla riktningar – finns det någon substans att ta tillvara i Göteborgspostens initiativ? Ja, det tror jag.

Läst mellan raderna uppfattar jag, förstås min personliga tolkning, att alla skribenter från Isitt till Wångersjö önskar ett bra boende för den enskilda människan. Isitt menar förstås att boendemiljön väldigt starkt påverkar hur livet ter sig och andra menar att andra aspekter(ekonomiska, sociala etc) är viktigare än arkitekturen.

Men att vi käbblar om vem som vinner i kampen om vilken aspekt som mest bidrar till elände – är det så viktigt? Eller att vi träter om hur ”det minsann är” i bostadsområdena idag? För det förekommer ju både grillfester & knarkfester, mord & kärlek lite överallt i Sverige. Vet en balkong som en dag hade grillfest och nedanför samma balkong en annan dag var det mord. Det gamla talesättet ”Jag vet att jorden är rund men från min synvinkel ser den rätt platt ut” kommer till heders igen. Ser man på ett speciellt bostadsområde som ”turist” så ser man självklart lite annorlunda på det än den som bott i området i flera år. Detta hindrar inte att någon som kommer med nya ögon kan se både missförhållande och möjligheter som de ”hemmablinda” missar eller väljer att inte se.

Det är inte sannolikt att bara man bygger bra hus åt dem så spolar langarna ner knarket och får plötsligt hederliga jobb. Det är heller inte sannolikt att bara man ser till att langarna får jobb så blir de lyckliga i dåliga hus. På samma sätt som det aldrig är ens fel om två träter är verkligheten komplex. Och vi får leva med det. Och lära oss hantera det för att göra våra liv bättre. Som arkitekt så tycker också att den gamle Romaren Vitruvius hade en poäng. Om jag ska köpa något som kostar mycket pengar så vill jag ha valuta för pengarna: Det ska vara hållbart, göra det utlovade och gärna vara hur läckert som helst. Jag är hellre rik och frisk än fattig och sjuk. Får jag välja så är jag hellre olycklig i en bra bostad än olycklig i en dålig. Men förstås hellre lycklig i en dålig bostad än olycklig i en bra. För det finns bättre och sämre arkitektur.

Är det inte så att vi alla vill ha det bättre: bättre arkitektur, bättre social miljö, bättre ekonomisk miljö, bättre relationer mellan människor och så vidare i ett kommande SWEtopia?

Men självklart är det mycket lättare – och rätt skoj – att skriva riviga provokationer.
Om de sedan leder till något bra så må det vara hänt! Hoppas på det…

Annars kommer min åttaårige son skicka dit en Jediriddare – kanske han som faktiskt heter Obi-Wan i förnamn – med bindestreck!

May the Force be with you!